Hur verksamheten ser ut
Ronald McDonald Hus och Ronald McDonald Barnfond grundades i Sverige av Paul- och Irene Lederhausen vars dotter Erica föddes med cystisk fibros och gick tragiskt bort 16 år gammal. Ronald McDonald Hus är en fristående icke-vinstdrivande stiftelse där varje krona går till verksamheten. I styrelsen sitter representanter från sjukhuset, från olika patientorganisationer, föräldrarepresentanter och representanter från det lokala näringslivet.
Genom samarbetsavtal med sjukhuset får Huset en liten ersättning från det sjuka barnets hemlandsting som ska täcka driftskostnaderna.
– Vi arbetar aktivt för att sänka kostnaderna med hjälp av sponsorer och gåvor. Till större renoveringar, projekt och guldkant i familjernas vardag är vi helt beroende av sponsorer och gåvogivare, säger Agnieszka. Verksamheten bedrivs med ett fåtal medarbetare fördelat på totalt 4 tjänster samt ett 20-tal volontärer. Vi får också mycket hjälp från företag som gör volontärdagar med sina medarbetare hos oss, oftast i form av trädgårdsarbete eller måltider till familjerna. Vi är mycket stolta och tacksamma för att vi kan vara en organisation där man kan engagera sig handgripligen, där det finns något för nästan alla att hjälpa till med. Allt engagemang hos oss gör direkt skillnad för familjerna, fortsätter Agnieszka.
Ronald McDonald Hus i Huddinge är det första Huset av fem som finns i Sverige. Det öppnade 1993 och har 14 familjerum, vilket också gör detta Hus till det minsta i vårt land (största Huset är i Göteborg, med 41 familjerum).
– Trots vår ringa storlek är vi det Hus som med råge tar flest familjer per år, normalt mellan 900 – 1 100 familjer. Sedan vi öppnade har fler än 23 000 familjer bott hos oss. Barnen är i alla åldrar, från nyfödda till 18 - 20 (beroende på landsting) och i mån av plats tar vi också emot familjer där det är den ena föräldern som är sjuk, säger Agnieszka stolt. Det är sjukhuset som bokar familjerna på boendet och de prioriterar familjerna utifrån behov, i den händelse de skulle ha fullt.
– Trots den dystra bakgrunden till varför familjerna måste vara här så är stämningen hög och oftast glad. Barn är oerhört konkreta: man är ledsen när det gör ont och man är trött när man känner sig trött, all annan tid är man glad, busig och sprallig som barn är. Man hade inte kunnat urskilja vilka barn som är sjuka och vilka som är friska (syskon) om det inte vore för att de tappat håret, gått upp i vikt pga. tung medicinering eller att man ser slangar som sticker ut under tröjan. Och för föräldrarna blir det en sådan kontrast att gå från schemat och väntan på läkarna på sjukhuset till att komma ner och in hos oss - axlarna sjunker ner och leendena sprider sig ganska snabbt. Såklart händer också det otänkbara här, att ett barn dör. Det är ofta tungt inte bara för den drabbade familjen, utan också alla runtomkring. Men det blir ofta också en påminnelse om att ta tillvara det lilla, och att det viktigaste är att man får vara just tillsammans, säger Agnieszka.